battements de coeur

Söndags-storyn. om man vill kalla det så, haha.

Jag gick på balett en gång i tiden. två terminer. jag var ca 6 år gammal och hade en rosa dansdräkt. jag dansade i ett stort grönt hus, kallat balettakademin här i Stockholm. varje söndag klockan tolv. med min pappa eller mamma, i en blå buss. jag gick tillsammans med ca tio andra flickor.
en gång var jag ledsen innan jag skulle till baletten. jag sa att läraren var elak och att jag inte ville gå. det var höst. vi åkte dit iallafall och jag fick lite godis efter baletten. jag trodde att det skulle bli bättre då. att jag skulle orka gå dit. men det blev inte så. balettläraren hette Cecilia (det minns jag för att jag har en kusin som heter det) och det fanns en pianofarbror som satt och klinkade medan vi dansade. Cecilia hade svart kort hår, långa ben och talade jättehögt, men ändå förstod jag aldrig vad hon sa. jag visste inte var position och piruett var. jag var inte vig, och inte vågade jag göra något heller.
Jag hade lockigt ljust hår som en frisör klippt alldeles för kort, det täckte bara halva öronen. och så blev det jul och vi skulle ha Lucia uppvisning. Cecilia bestämde kvickt att den sötaste flickan med längst hår blev Lucia. hon hette Veronica och hade redan tappat åtta tänder. jag var någonstans i mitten. för att inte förstöra tåget, trodde jag. jag förstod inte vad man skulle göra. kände mig mest som en outsider.
 
Efter varje lektion hade vi avslappning. då skulle man ligga på rygg på golvet och Cecilia gick runt och tog tag i ens fot och lyfte upp den högt högt upp, för att se om ens ben var "mjuka som kokt spaghetti". mina ben var stela som brödpinnar sa hon och skrattade. jag var sex år och förstod ingenting. jag blev ledsen för allt på den tiden, så jag tog förfärligt illa upp. men vågade inte säga något, såklart.
hemma grät jag när jag skulle öva på min läxa. en läxa var att gå med en bok på huvudet utan att tappa den, för att få bättre hållning. min mamma försökte hjälpa mig, höll i boken i början, försökte med både tyngre och lättare böcker. ingenting funkade. efter tio meter tappade jag alltid boken igen. så jag gick till baletten utan att ha klarat av läxan.
Jag kände mig allmänt oduglig, vågade knappt vara med på idrotten i skolan, grät så fort jag inte klarade ett mattetal (ända upp till fyran höll det här på) och valde ibland själv att gå ensam på rasterna. jag tyckte att alla i min klass var så duktiga och söta. själv hade jag för kort hår, var för spinkig och hade haft glasögon ända sen sexårs (haha, tänk er själva att dansa balett med glasögon förresten). jag skyllde allt på baletten. blev ledsen så fort nån nämnde den och bråkade mycket hemma, just för att jag inte vågade säga nåt i skolan.
 
Såklart hade jag en del fina vänner också, blev bjuden på kalas. men jag visste aldrig riktigt hur man skulle behandla vänner, människor. jag visste bara att man inte får slåss och inte prata högt och säga elaka saker. så en del såna smällar fick min familj ta tror jag väl. tillslut förstod ju mina föräldrar att jag inte kunde gå kvar på dansen, och jag slutade där. men allt det här följde mig länge. jag gick ett litet tag på handboll, det gick inge vidare. vågade aldrig göra något. stod stilla mitt på planen och bet på naglarna.
men i fyran började jag på teater. jag tyckte att det var så otroligt kul, även om jag var blyg det första året. jag lärde känna folk där, och förstod hur att det var som dom jag ville vara. jag ville hitta mig själv och bli någon. nån som var rolig som dom. så i femman skaffade jag linser för att få en omstart. för första gången i hela mitt liv tittade en pojke på mig på stan.
 
Jag tog tag i teatern och såg till att få en relativt stor roll i nästa årets pjäs. jag fick vara en göteborgsk fiskargubbe som hette Torsten. jag tyckte att det var så fantastiskt kul - raka motsatsen till en ballerina. jag fick jättemycket beröm för mig insats - av både teater läraren Pia och av publiken. sedan rullade mitt liv på. jag var med i två teaterföreställningar till - alla lika kul. jag gick ut sexan. där hände det också grejer som fick mig att inse vissa saker.
and here i am. femton år. går i nian. oroar mig för läxförhör, killproblem och vem som är kompis med vem. som det ska vara. jag kommer aldrig mer behöva oroa mig över vem jag vill bli, vem jag är. jag tror inte att jag någonsin kommer tvivla på det igen. jag är den jag är. det finns motgångar och framgångar. men jag är den jag är. många har tappert försökt ändra på det, på mig, men de har aldrig lyckats. jag står kvar. jag är inte alltid trevlig, glad och modig. klart man känner sig vilsen ibland. men just nu, ikväll, är jag fan det. mig själv.

Jag gjorde varannan fet text och varannan icke-fet, för att det ska vara lättare att läsa.
(detta är inte menat som en slags sympatitext, bara en liten berättelse om hur det kan vara. några år av ett livet, helt enkelt)
/S